Välj en sida

När jag var ung, vilket var länge sedan, var ett mord som skett i Sverige något alldeles förskräckligt. Något som förfasades av människor över hela landet, oavsett var illdådet ägt rum.
Jag minns än idag rubrikerna som uppstod i landets press, även i vår lokaltidning, när den mörkögda vackra Viola försvann spårlöst någonstans i det vi idag kalla Västernorrland. Liksom jag minns när Rut hittades mördad i Närke. Fjugesta om jag inte minns fel. Vi är många som säkert än idag kommer ihåg hur den man som misstänktes för mordet, Olle Möller, såg ut. Dessa fall var dåtidens mest omtalade fall och engagerade fler människor än någon idag kan föreställa sig.
Idag våldtas, skändas, rånas och mördas fler i vårt  land än vad  som sker i övriga Europa. Till och med i USA förfasar man sig över vad som händer i vårt, tidigare så fridfulla, land.
Själv har jag, skam till sägandes, slutat förvånas över alla dessa illdåd. I stället har det gått så längt att jag ofta tänker: ”Ja ha, en till”, och rycker på axlarna. Tyvärr måste jag erkänna att jag numera har blivit så blasè att jag skäms. Skäms för att jag ibland känner en skam över att bo i ett land som styrts så katastrofalt illa att denna situation kunnat uppstå. Skäms över att det finns människor som med berått mod sett till att dessa icke funktionsdugliga fått ha makten i Sverige så länge.
Men trots denna skam hoppas jag ändå att vi som insett vad som har hänt och fortsätter att hända vårt land en dag ska kunna vända skutan.

Dela: