Välj en sida
  I den nyligen genomförda partiledardebatten fick jag inte de upplysningar jag kanske hade förväntat mig, Men trots detta blev ändå debatten upplysande, då det klart framstod att de enda som hade något att komma med var de tre opinionspartierna, som alla verkade ha klara tydliga mål med sin politik.

Det som också framstod alldeles tydligt var regeringens bristande samsyn i en mängd frågor och en alldeles uppenbart bristande samordning och framförallt tilltro till varandra. Allt eftersom kvällen fortskred framstod regeringen som en grupp bestående av en ett hopplock av en grupp partier som inte har något annat gemensamt än den gamla surdegen: ”Häll Sverigedemokraterna utanför!”
Vad som i detta sammanhang framkom tydligt var hur Annie Lööf äntligen verkar ha förstått vad hennes ”övergång” har lett till. Hon verkade nämligen till slut ha förstått att hon inte längre kan räkna sig som en del av borgerligheten och att hon nog för en lång tid framöver kommer att få fortsätta att flörta med Sossarna.

Sabuni som i sitt försök att hålla Liberalerna över pottkanten, försökte tappert att i vanlig folkpartistisk anda, sitta på båda stolarna, genom att i vissa frågor stötta regeringen och i andra försöka dra sig ur överenskommelsen. Något, som förhoppningsvis kommer att för Liberalerna närmare pottkanten.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt visade tydligt, genom sitt smaklösa sätt att han är den partiledare som anser sig ha förlorat mest på den sk ”Januariöverenskommelsen”, där hans parti hamnade ute i periferin och den enda uppgift de fick var att rösta fram. Besvikelsen över detta och den uppenbara oro som tydligen finns inom hans parti, visade sig klart i Sjöstedts bristande respekt för spelreglerna. Något som Ebba Bush Thoor upplyste vänsterledaren om.

Det man skulle kunna säga är att debatten gav oss som lyssnare, var att vi i Sverige inte har en trovärdig och tillförlitlig regering, bestående av människor som uppvisar gott ledarskap. Något som Miljöpartiets Bolund visade genom sin klart bristande kännedom om andra delar av landet än de han väste upp i. ”Landsbygden skall leva” blev i hans mun bara ett av Mps många floskler. Alla vi som bor utanför storstäder vet att det är inte bara en stor skillnad att växa upp i Stockholmska Östermalm, och att växa upp i någon av detta lands alla små orter. För oss som har erfarenhet av båda dessa omständigheter står det alldeles klart att Miljöpartiet lyckligtvis snart är ett minne blott.

Den mest bedrövliga scenen under hela partiledardebatten måste tyvärr tillskrivas vår statsminister. Han såg inte bara ointresserad ut, utan totalt energifattig och trött ut. Det måste ha framstått alldeles tydligt för varje tittare att Stefan Löfven nu har mycket svårt att ens försöka framhålla sin egen, förr så tydliga, självgodhet och sitt tidigare så säkra sätt att alltid ha de rätta åsikterna. Nu fick jag en stark känsla av att det inte kommer att dröja särskilt länge innan Löfven förstår att kasta in handduken. Något han borde ha gjort för länge sedan.

Tyvärr blev den enda positiva känslan efter gårdagens partiledardebatt när Ebba Bush Thor läxade upp Jonas Sjöstedt och Åkessons förslag att grova brottslingar kanske aldrig ska släppas ut i syfte att skydda laglydiga människors tillvaro,

Dela: