Välj en sida
I dag på Nobeldagen, har vi fått det tvivelaktiga nöjet att få ta del av Annie Lööfs försök till reträtt från den politiska situation hon försatt sig och svenska folket i.

Hennes pressträff handlade uteslutet om henne och hur ”hårt” hon arbetat för att rädda landet från den katastrof det skulle vara att fortsätta att vara utan regering.

Hela föreställningen handlade om hur felaktigt andra partier handlat som inte förstod vikten av att tycka, välja och framför allt ta beslut som i allt överensstämmer med Lööfs egna idéer. Alla partier utom Centern tycks enligt Lööf vara på fel sida på den politiska spelplanen.

Hela hennes uppträdande var, liksom under valrörelsen och den sk sonderingen fortsatt skrämmande likt ett viss italienskt politiskt parti under andra världskriget. Trots hennes, till synes,  starka fördömanden om fascismen har hela hennes politiska uppträdande under de senaste året varit minst sagt slående likt den politiska inriktning hon säger sig vara emot.

Men som vi alla vet, så är det en stor skillnad mellan vad vi säger, och vad vi gör, hur vi agerar. Detta visade hon, med stor tydlighet,  hennes agerande under dagens framträdande inför media. Hennes starkt hyllade självgodhet överensstämmer förvånansvärt väl med fascismens hyllning av instinkten och det egna partiets handlingar framför förnuft och logik. Liksom den starka och auktoritära personkulten. Annie Lööf framför allt!!

Ingen kan väl ha missat hennes ilska och besvikelse över att ha blivit sidsteppad och inte fått sin vilja igenom.

Det mest tydliga var nog för mig hennes oerhörda frustration över att S genom Löfven vänt sig till sin trogne vapendragare Sjöstedt i stället för till henne. Där gick hennes hopp om att kunna bli åtminstone biträdande statsminister upp i rök.

Själv säger jag bara ”Tack gode Gud för att vi slapp denna fullständigt hänsynslösa, rabiata antidemokrat som regeringsledamot.”

Dela: