Välj en sida
Boken ”Inte utan min dotter”, av Betty Mahmoud kom redan 1986. Den vållade då en sådan avsky bland läsarna att få biografier kan mätas sig med den.
Många kvinnor, som vid den tiden hade ett förhållande till en man med den muslimska tron vägrade att tro på Mahmouds berättelse. Som så ofta vi människor gör vill vi inte tro på något som kullkastar vår övertygelse, trots överväldigande bevis för motsatsen.
Själv hade jag vid den tiden, slutet på 80-talet, inte heller någon större insikt i hur människor från islamistiska kulturer levde och tänkte. För mig var de bara några i mängden, några bland alla de utlänningar jag träffat eller arbetat med.
Efter bokens utgivning i Sverige blev mitt intresse större och jag fick låna en svensk utgåva av Koranen av en arbetskamrat. Jag läste den från ”pärm till pärm” som det heter och kunde snabbt konstatera att det förmodligen var den mest ointressanta bok jag läst, för att inte säga den tråkigaste.
Islamisternas framfart i världen hade ännu inte börjat i den omfattning som vi nu känner till.
Men så kom filmatiseringen av Mahmouds.. bok och människor fick med egna ögon se hur en religion kan brukas för att ge makt åt vissa och sätta skräck i en hel värld. Filmen visades för ett par dagar sedan och jag fick än en gång uppleva det som Betty Mahmoud beskrev i sin bok. Denna gång med levande bilder. Min insikt i vad som beskrivs i Koranen fick en helt annan innebörd, tyvärr.
Filmen visar hur en välutbildad man med en profession att rädda och vårda liv förvandlas till den mest blodtörstande sadistiske kvinnomisshandlare när han kommer i lag med 
andra män ur samma brutala kultur. Jag kan förstå att en svensk kvinna eller man har svårt att förstå och ta till sig ett beteende av det slag som boken och filmen visar på.
Men trots detta önskar jag att alla svenskar och då i första hand föräldrar till unga flickor som förälskat sig i dessa mörkögda män, män med en uppfostran i en kultur som bygger på en religion som tillåter män att behandla kvinnor och till och med sina döttrar som sin egendom. En egendom man kan behandla på det mest avskyvärda och barbariska sätt.
Jag önskar att alla dessa svenska kvinnor, med Annie Lööf i spetsen, som på fullt allvar tror att de begår en humanitär handling när man låter män av Moody Mahmouds kaliber få uppehållstillstånd i vårt land.
Läs boken/se filmen!!
Den är avskyvärd men högst sevärd!
Dela: