Välj en sida
Den tillrättalagda historiebilden

För oss som började vår skolgång efter andra världskrigets slut  fick en minst sagt anpassad bild av verkligheten under kriget.
Varken våra historieböcker eller lärare tog upp den skamliga politik som vår dåvarande regering bedrev. Inte minst genom sina kontakter med den tyska Hitlerregimen och genom sin tillåtelse av tyska trupptransporter, liksom transporter av vapen och ammunition till våra grannländer. Det lilla vi barn och ungdomar fick veta fick vi veta av våra föräldrar som ofta av skam för den egna regimens agerande inte ville tala särskilt mycket om detta.
Vad efterkrigsregeringen alltid framhöll var att deras agerande helt byggde på att man ville hålla Sverige utanför kriget och att man varit neutrala.
   Våra grannar i Finland och Norge lär inte ha tyckt att Sveriges neutralitet var något annat än ett tydligt ställningstagande för den tyska regimen.
För mig blev det självklart att själv försöka att ta reda på så mycket som möjligt om händelserna under andra världskriget.
Som nära nog varje annan norr-och västerbottning tillhörde även jag det sk tvångsförflyttade. Dvs för dig som inte vet vad detta är. Sosseregeringarnas sätt att hålla företagarna i södra Sverige med arbetskraft genom att mer eller mindre tvinga oss att ta arbete i södra delen av landet.
Detta hade, som så mycket annat, både positiva och negativa sidor. Själv tycker jag att dessa flyttar gav mig en större inblick i hur människor i andra delar av landet lever och verkar.
   Vid den andra flytten var jag i 20-årsåldern och kom att hamna i Marstrand på västkusten. Där jag i mitt andra arbete i staden kom att arbeta som sekreterare åt Sveriges siste kommunalborgmästare. När denne avgick med pension fick staden ett sk kommunalråd som blev min nya chef, några år äldre an jag själv.
Vid en av våra många pratstunder berättade Rolf, som han hette, om hur det var att växa upp under andra världskriget. Han var bondson, från en gård på fastlandet endast några kilometer från Marstrand. Då Rolf hade egna erfarenheter av familjens och andra bybors agerande under kriget, gjorde han ett arbete om detta under sina år på universitetet.
Rolf berättade då att varje söndag tog pappa på sig bruna byxor, brun skjorta och svarta välputsade stövlar. Medan mamman, iklädd bästa klänningen, vattenkammade Rolf hissade pappan flaggan och därefter gick alla i samlad trupp, i likhet med alla övriga bybor, till kyrkan.
Enligt Rolf var i princip alla bygdens invånare, kvinnor som män, medlemmar i Partiet. Medan människorna ute på öarna, fiskare, lotsar,segelmakare mfl alla var motståndare till Hitler, var man på fastlandet i bondebygderna nazivänliga och i stort sett, enl Rolfs minnen och senare undersökningar, alla medlemmar. Bönder,kyrkoherdar,kyrkvaktmästare, lärare m fl var ivriga partimedlemmar och de ville, som min chef sa, ”inte avstå från möjligheten att påverka genom politiken” ens efter krigets slut. Man valde bara ett annat parti för detta.
Enligt Rolfs undersökningar gick de flesta till redan etablerade och ”godkända” partier. Det han uppgav för mig var att vissa gick till Högern, föregångare till dagens Moderater, men de flesta gick till SAP och till Bondeförbundet.
Så när företrädare för dessa pratar om SDs mörka historia är den inget när man jämför med SAPs oc
h nuvarande Centerns historiska rötter-

   Därför bör Annie Lööf nog skrapa sina lagårdsstövlar noga innan hon börjar prata om ”den brruna sörrjan!”
      

Dela: